Sveriges akademiska institutioner hemsöks av en paradox. Å ena sidan har vi drabbats av en världsfrånvänd besatthet av reflektioner kring frågor som för det mesta saknar svar. Inom akademin förväntas vi reflektera kring bland annat etiska frågor, våra arbetssätt och verksamhetens mål (som vi inte själva har formulerat och sällan sympatiserar med). Våra diskussioner leder vanligtvis inte till några slutsatser förutom att ”det här var det ju intressant att reflektera kring”. På något sätt upplever vi (eller förväntas vi uppleva) att själva reflekterandet var ett klokt sätt att hantera de frågor och utmaningar som vi lämnar olösta.
Å andra sidan har vissa forskare inom akademin drabbats av en fanatisk tro på att deras nuvarande resultat och slutsatser (som ändras hela tiden) utgör den slutgiltiga sanningen. Att inte instämma i deras påståenden likställs rent av, ibland, med trumpism eller högerextrem vetenskapsskepticism. Inte minst inom ideologiskt präglade forskningsfält hävdar forskarna att deras resultat och slutsatser måste accepteras som de enda legitima sanningarna. Motargument avfärdas som illegitimt ”motstånd”. Detta är samma forskningsfält som för inte så länge sedan ifrågasatte om det överhuvudtaget finns någon skillnad mellan kunskap och makt. När de själva nu har kommit in i värmen och åtnjuter de vetenskapliga institutionernas resurser och auktoritet tycks dessa vetenskapskritiska resonemang vara som bortblåsta.
Akademin hemsöks alltså av en paradoxal tilltro till både öppna reflektioner och absoluta sanningar. Vi förväntas reflektera kring allt och samtidigt tro på de senaste forskningsfynden som våra kollegor levererar. Vi är medvetna om att det finns oändliga perspektiv och tolkningsmöjligheter, men vi ska samtidigt visa att vi, såklart, är övertygade om att just de resultat och slutsatser som presenteras här, nu idag, är de enda riktiga. Vi ska se allt från alla synvinklar och sedan lita blint på enbart ett fåtal av dem.
På sätt och vis kan man hävda att akademin är utformad på ett genialiskt vis, även om den också är galen. Verksamheten är genialisk på så vis att den ger sken av att vara kritisk samtidigt som den inte tillåter någon kritik. I den mån kritik mot verksamheten uttrycks är det alltid möjligt att hänvisa till de ständiga och oändliga reflektioner som förekommer på alla avdelningar, på alla möten och i alla dokument. I nästa andetag är det möjligt att framhäva tillförlitligheten, trovärdigheten och auktoriteten i de vetenskapliga studier som produceras. Personer med särskilt stort inflytande inom akademin, såsom vissa professorer och högt uppsatta forskare i viktiga nätverk, kan till stor del bestämma vad som för stunden bör (måste) anses vara sant utan att framstå som egenmäktiga eller arroganta eftersom de till synes inte gör annat än kritiserar sig själva och varandra dagarna i ända.
De fåfänga älskar att visa sin ödmjukhet.
/Olov
