Den meningslösa massforskningen

Samhällskritiska sociologer observerade redan under mitten av 1900-talet att vi rör oss mot ett så kallat massamhälle, där demokratisk populism och marknadsanpassningar steg för steg standardiserar och urbleker varje individuellt karaktärsdrag. Det som pågick då har redan hänt idag. Vi är så vana vid det att det har blivit normalt. Nu bidrar vi aktivt till att vara socialt kompetenta och bygga våra personliga varumärken, som om det vore självklart att vår högsta dröm är att falla andra i smaken. Vi vill vara som alla andra – unika, intressanta och färgsprakande, på ett normalt och trevligt sätt.

Detsamma gäller forskare, som idag arbetar minst lika mycket (nej, betydligt mer!) med sin sociala kompetens och sina charmiga, förutsägbara små egenheter än med att samla in, analysera och presentera forskningsdata. "Om vi är överens så har vi rätt", tänker de. De vill inte upplevas hotfulla genom att säga emot någon annan; de vill till varje pris undvika att kritiseras för att ha kritiserat någon. Det går i allmänhet bättre för forskarna om de inte har några åsikter än om de förargar sina kollegor genom att ha fel åsikter. Karriär kräver inkludering, och inkludering är endast möjlig om man inte gör bort sig.

Självfallet följer själva forskningen samma etos: säg inget dumt, skriv inget kontroversiellt, vörda de gamla och ta hänsyn till den sköra, allsmäktiga majoriteten. Majoriteten avgör ju i slutändan vad som är sant och vem som är en duktig forskare. Hur då? Jo, genom citeringar till sådant de gillar och forskningsmedel till sådant som de vill höra mer om (dvs. samma sak som de själva har sagt om och om igen). Det kollegiala systemet för forskningsgranskning, citeringar och tilldelning av forskningsmedel är inget annat än den demokratiska massans mekanism för att kontrollera sig själv, så att ingen missdådare, med avvikande uppfattningar, kan kliva av tåget och formulera parallella, alternativa sanningar.

Det forskarna misslyckas med ifråga om nytänkande försöker de istället ta igen genom kvantitet. De måste ju trots allt konkurrera på något sätt, och då får det bli genom själva mängden publikationer de producerar. De säger inte bara samma sak som alla andra – nej, deras USP är att de säger det om och om igen med hjälp av väldigt många olika (men snarlika) datamaterial, metoder, angreppsvinklar, forskningssamarbeten och publiceringsformat. Detta är en smart strategi – inte bara för att forskarnas icke-kontroversiella forskningsresultat oftast tas väl emot, utan också för att produktionsprocessen stömlinjeformas likt en industriell företagsverksamhet. Om du gör ungefär samma forskning hela tiden så märker du snart att det går väldigt fort. Du publicerar på löpande band eftersom du aldrig behöver lära dig något nytt. Du skriver ungefär samma manus, om och om igen, och behöver därmed inte hitta några nya referenser eller komma på några nya argument.

Så hur skulle vi kunna göra istället? Om forskning inte utvärderas i förhållande till de rådande dominerande sanningarna inom kollegiet – om majoriteten inte alltid har rätt – hur avgör vi då vem som förtjänar forskningsmedel eller en fast anställning? Måste det inte vara doktorerna och professorerna som bestämmer vem som får vara doktor eller professor? Finns det någon annan möjlighet?

Som vanligt har jag inga svar. Jag är min sociologiska yrkeskår trogen och kritiserar problem utan att föreslå några konstruktiva lösningar.

Inom sociologin är vi överens om att det är bra att göra så.

/Olov