top of page

Enkelt är bäst

Det enklaste man kan göra är att krångla till det. Och något av det svåraste man kan göra är att uttrycka sig enkelt. Tyvärr är detta en lärdom som sällan riktigt fäster och som håller tillbaka många forskare och studenter.


Det finns flera vägar in i den förvirrade forskarens föreställningsvärld, men den bredaste och vanligaste av alla inkörsportar är strävan efter att göra för många och för svåra saker samtidigt. I en vanlig forskares huvud kan det låta så här:


Kanske kan det här vara ett nytt perspektiv? Och så kan jag ju betona hur jag utvecklar metoden! Dessutom är det intressant att nyansera bilden av problemet, som oftast är alldeles för ensidig. Och jag får ju inte missa vad detta har att säga om praktisk verksamhet, fortsatt forskning etc. etc.

Listan tar aldrig slut. Problemet är att läsaren har svårt att hänga med om en forskningspublikation presenterar två olika poänger samtidigt. Efter att tre poänger har levererats försöker inte läsaren ens förstå längre. De flesta personer som läser forskning - dvs. andra forskare - är inte intresserade av att sitta med pannan i djupa vecka och grubbla över innebörden i det de just har läst. Det ska vara enkelt och lätt att förstå - annars läser de helst något annat, som inte tar så j*kla mycket tid.


På samma vis lurar de flesta studenter bort sig själva i oändligt komplexa resonemang om teorier och begrepp från olika traditioner och epoker som är så abstrakta att ingen kan ge ett rakt svar på vad de betyder. Allt blir en brun soppa som smakar kyckling; allt blir likandant därför att inga distinktioner blir kvar; allt kan betyda vad som helst och betyder därför, uppenbarligen, ingenting.


De flesta som arbetar på universitet är överens om att det enkla är bäst. Varje forskningsartikel och uppsats ska leverera en, och enbart en, övergripande slutsats. Vill du säga något mer? Skriv då ytterligare en publikation - försök inte baka in det i den här.


Och ändå är det så svårt.




Comments


bottom of page