top of page

Institutionaliserade akademiker

Frihet är så mycket mer än rätten att fatta individuella beslut utifrån givna preferenser. Frihet är möjligheten att utvecklas eller avstå från utveckling. Frihet är att vara autentisk och komplett. En människa är inte fri om hon enbart tillåts vara en liten del av sig själv eller enbart tillåts bejaka några få av sina intressen, egenskaper och förmågor. Människan kan bara vara fri om hon tillåts vara allt som hon är.


Samhällets apologeter beskriver ofta Sveriges universitet och högskolor som bastioner för intellektuell frihet och kreativitet, men i själva verket präglas organisationerna av ett begränsande tjänstemanna- och entreprenörsideal som steg för steg maler ned medarbetarnas intellektuella skaparkraft. Kanske är det nödvändigt—kanske kan inte gigantiska, ålderdomliga organisationer fungera och överleva om de inte kringgärdas av riktlinjer och manualer för hur människor ska vara och bete sig. Kanske måste individuell frihet vägas mot kollektiv lydnad. Om de anställda på universiteten och högskolorna hade tillåtits att utveckla sina särarter och egenheter hade de kanske inte ställt upp på centralt fattade beslut. Då hade universiteten och högskolorna inte längre kunnat verka som myndigheter.


Men ändå! Många av de som nu arbetar på våra mest aktade akademiska institutioner har inte ens hälften av den uppfinningsrikedom som nästan varje tonåring besitter! Detta beror på att tonåringen inte ännu har tvingats mala ned och anpassa sig själv efter arbetsgivares och kollegors alla krav på korrekt och lämpligt tänkande och uppförande. Tonåringen måste såklart anpassa sig efter skolans, familjens och vänskapsgruppens förväntningar, men inga av dessa förväntningar är så smala och torftiga att de tvingar tonåringen att bli en grå institution, vars personlighet enbart består av önskvärda, meningslösa trevligheter. Tonåringen kan skapa ett helt nytt liv—hela världen är öppen. Akademikern som är anställd på ett universitet eller en högskola kan knappt skapa nya intressanta artiklar enligt givna mallar. Vilken oerhörd skillnad det är mellan, å ena sidan, tonåringens intellektuella djärvhet och mångsidighet och, å andra sidan, akademikerns fyrkantiga och förutsägbara formuleringar!


Många akademiker är vandrande institutioner; de är fakulteter på två ben. Deras uppfattningar och tankar är reflektioner av de myndigheter och organisationer som strukturerar deras vardag. De kämpar med onödigheter och inbillar sig att det är viktigt och allvarligt. De vill så gärna vara framstående forskare att de inte hinner stanna upp och se att forskarrollen begränsar snarare än stimulerar deras sätt att tänka, känna och göra.


Nu kom jag på att Rousseau nog redan har skrivit bättre om allt detta.


Strunt samma. Nu ska jag sova.


/Olov


Huvudlösa institutionaliserade akademiker

bottom of page