Universitetsmonoliternas tid är förbi

Dagens universitet är en organisatorisk kvarleva från den tidiga moderna eran, då kunskapen skulle tyglas för att tjäna statsmakterna. De första universitetens uppgift var till stor del att legitimera den rådande statsmakten genom historiska, juridiska och teologiska argument. Samtidigt befäste statsmakten universitetens ställning genom att ge universitetsanställda monopol på olika tjänster inom den statliga förvaltningen samt monopol på rätten att dela ut fina titlar till dem som ansågs särskilt kunniga och kloka. Universiteten fick tids nog, under moderniteten, en dominerande roll i kontrollen över "kunskapen" och "sanningen", på samma vis som den Katolska kyrkan hade haft under senmedeltiden.

Inom många delar av samhället har vi kommit fram till att de stora centralstyrda monopolens tid är förbi — men inte inom universitetsvärlden. Fortfarande organiserar vi högre utbildning och forskning nästan uteslutande inom ramarna för en begränsad uppsättning politiskt styrda organisationer (se förklaring i fotnot) med tusentals anställda och tiotusentals studerande. Det är som om det inte slagit oss att det finns andra möjligheter.

Jag vill, genom detta blogginlägg, lägga fram ett förslag som inte är fullständigt genomtänkt men som, i min mening, förtjänar att diskuteras: Hur vore det att bryta upp universiteten och deras monopol på kunskapen, och istället tillåta en mångfald av olika mindre utbildningsaktörer och lärosäten? Hur vore det att tillåta tio ambitiösa biologer att skapa sitt eget institut där de delade ut utbildningsdiplom och bedrev sin egen forskning i enlighet med fritt valda principer och visioner?

Jag kan redan föreställa mig motargumentet:

Men då tappar vi ju kontrollen över utbildningens och forskningens kvalitet! Vi kommer inte längre kunna försäkra oss om att utbildningarna och forskningen håller måttet! Vi måste veta att de som får den ena eller den andra titeln verkligen har rätt kunskaper för sin uppgift!

Låt mig invända mot denna invändning. För det första så saknar de flesta utbildningar och forskningsprojekt allt som heter kvalitet redan idag. Det blir dessutom värre och värre. Kursmålen och de faktiska kunskaperna som studenterna får med sig glider isär med accelerande hastighet och de flesta bedömningsdokument är numera inget annat än pappersprodukter. Forskare publicerar till stor del studier som ingen annan läser eller bryr sig om. Småfusket och halvfusket är utbrett; de flesta forskare vet att deras studier inte kan, och inte kommer, göra någon skillnad.

För det andra: Vad är det för typ av kontroll pratar vi om? Är det inte just de rådande sanningarnas kontroll? Är det inte en kontroll som syftar till att undvika avarter, "hädelse" och kränkningar och därigenom upprätthålla de sanningar som vi har vant oss vid? Är det inte en kontroll som hindrar vetenskapliga upptäckter och filosofiskt nytänkande? Denna kontroll står, i så fall, i ett motsatsförhållande till den intellektuella frihet och det kritiska tänkande som ju är, eller borde vara, de akademiska institutionernas existensberättigande.

Och är det inte, fortfarande, statsmaktens kontroll som värnas genom universitetens monopol på forskning och högre utbildning?

Jag vill som sagt föreslå att vi åtminstone överväger tanken på att riva ned universitetsmonoliternas kunskapsmonopol och låter hon, han eller de som vill skapa en egen organisation för forskning och högre utbildning att göra just detta. Givetvis krävs det i så fall nya system och mekanismer för att bedöma utbildningars och forskningprojekts kvalitet samt begränsa alla typer av fusk. Det bör inte vara en omöjlighet att uppfinna nya system och mekanismer för kvalitetskontroll, och det bör inte heller vara omöjligt att designa dem så att de blir bättre än dagens otillräckliga rutiner.

* Fotnot: Universiteten är i högsta grad politiskt styrda även om samtliga riksdagspartier säger sig vilja värna fri forskning och "armlängds avstånd" mellan politiker och forskare. Forskningsmedel fördelas genom politiska beslut. Varje rektor för ett universitet har tillsatts av regeringen på inrådan av en universitetsstyrelse, som även den har tillsatts av regeringen. Universitetsstyrelsen tillsätts på inrådan av personer som även dem tillsätts av regeringen. En historisk tillbakablick visar att olika universitetsämnen har uppstått och avvecklats genom politiska beslut och inte genom inomvetenskapliga processer. Skillnaden mellan det som betraktas som vetenskap och det som betraktas som pseudovetenskap är ofta inget annat än politiskt stöd och statlig finansiering.

/Olov