Utbildningsskillnader och en demokrati i kris

Jag borde kanske inte ha tänkt så mycket; jag borde hellre ha fortsatt mina studier. “Vetenskaperna äro nyttiga därigenom att de hindra människan från att tänka.” Det är en vetenskapsman, som har sagt det.

– Hjalmar Söderberg, Doktor Glas, 1905

Utbildning är en väg till kunskap, men den riskerar, i vissa fall, att också vara en väg till okunskap. För varje ny lärdom som vi gör finns det en risk att vi sluter oss och blundar för nya upptäckter; den information och de färdigheter som vi erövrar kan, i vissa fall, få oss att tro att vi vet så mycket att vi inte behöver veta något mer. Därmed slutar vi att lyssna på varandra på ett uppriktigt sätt. Vi slutar att se de olika perspektiv på oss själva och samhället som hade kunnat komma oss till del om våra liv hade tagit andra vändningar.

Det här blogginlägget presenterar de viktigaste resultaten av en mindre enkätundersökning som jag, Olov, nyss genomförde med anledning av något som förefaller mig vara en begynnande demokratisk kris i Sverige. Vilken sorts demokratisk kris är det jag har i tankarna? Jo, det rör sig om en samtalskris. I den mån människor i Sverige samtalar med varandra om viktiga politiska och etiska frågor så tycks det mig som att de allt oftare gör det med avsikt att mästra eller överglänsa varandra snarare än för att genuint försöka förstå varandra. Samtalen blir strategiska charader; orden blir instrumentella redskap snarare än meningsfulla betraktelser av verkligheten. Den outtalade, kanske omedvetna, ambitionen hos de som deltar i samtalen tycks vara att manipulera snarare än att kommunicera. Man vill få den andra att tänka som man själv, och man är beredd att använda subtila påverkansstrategier, snarare än förnuftiga resonemang, för att nå detta mål.

Genom min enkätundersökning prövade jag om den demokratiska kris som jag har uppfattat kunde styrkas, eller avfärdas, genom oberoende empiriska data. Enkätundersökningen syftade till att avgöra om det råder en samtalskris och vilka potentiella samtalsdeltagare den i så fall drabbar.

Enkäten var kort. Den innehöll frågor om deltagarnas utbildningsnivå, kön och härkomst samt frågor om vad deltagarna tyckte om andra personer med olika utbildningsnivå, kön och härkomst. De sistnämnda frågorna undersökte vilka personer deltagarna trivdes att umgås med och vilka personer deltagarna upplevde hade intressanta politiska uppfattningar och synsätt. Enkäten delades ut genom inlägg och kommentarer på Facebook och Twitter. Min ambition var att dela ut enkäten i många olika och kontrasterande sammanhang – inte minst i sådana sammanhang som präglades av olika politiska övertygelser, från vänster- till högerkanten. Sammanlagt svarade 54 personer på enkäten under de tre dygn som den fanns tillgänglig online på KVANTILA:s hemsida, varav en majoritet var högutbildade och nästan alla hade inhemsk bakgrund. Personer i övre medelåldern var tydligt överrepresenterade bland deltagarna i jämförelse med yngre åldersgrupper.

Efter att jag hade samlat in min data genomförde jag några statistiska analyser. Det framgick då att personer med olika utbildningsnivå och kön tenderade att uttrycka ett ointresse för varandras politiska uppfattningar och synsätt, vilket tydde på att personer från dessa grupper var involverade i något som kan beskrivas som en samtalskris. Framförallt var det tydligt att personer med högre utbildning inte var särskilt intresserade av lågutbildades politiska uppfattningar och synsätt. Det ointresse som de högutbildade uppvisade förstärktes dessutom i de fall då de högutbildade och de lågutbildade hade olika kön. Följande illustration visar vilket (o)intresse högutbildade män och lågutbildade kvinnor hade för varandras politiska uppfattningar och synsätt.

Som framgår av illustrationen ovan var både högutbildade män och lågutbildade kvinnor relativt ointresserade av varandras politiska uppfattningar och synsätt, men högutbildade män var ännu mer ointresserade av lågutbildade kvinnors uppfattningar och synsätt än vice versa. Högutbildade mäns ointresse var dessutom statistiskt signifikant, vilket innebär att det med viss säkerhet kan generaliseras till högutbildade män i allmänhet. Lågutbildade kvinnors ointresse för högutbildade mäns politiska uppfattningar och synsätt var inte statistiskt signifikant, vilket betyder att det är osäkert huruvida det var representativt för lågutbildade kvinnor i allmänhet. Liknande resultat framgick när jag analyserade hur intresserade högutbildade kvinnor och lågutbildade män var av varandras politiska uppfattningar och synsätt, vilket illustreras i figuren nedan.

Som framgår av illustrationen var högutbildade kvinnor mycket ointresserade av lågutbildade mäns politiska uppfattningar och synsätt. Detta resultat var statistiskt signifikant och kunde därmed generaliseras till högutbildade kvinnor i allmänhet. De lågutbildade männen som deltog i studien uppgav sig vara mycket intresserade av högutbildade kvinnors politiska uppfattningar och synsätt, men på grund av att få lågutbildade män deltog i studien var inte deras uppgivna intresse statistiskt signifikant. Det betyder alltså att vi inte vet huruvida lågutbildade män i allmänhet upplevde högutbildade kvinnors politiska uppfattningar och synsätt som intressanta eller om detta resultat berodde på slumpen vid urvalet.

Min slutsats är att det finns en samtalskris i Sverige och att denna kris framförallt drabbar de politiska samtal som hade kunnat föras mellan högutbildade och lågutbildade personer av olika kön. Det tycks inte främst vara de lågutbildade som hyser ett ointresse för de högutbildades politiska uppfattningar och synsätt, utan tvärtom tycks det vara de högutbildade som är mycket ointresserade av de lågutbildades perspektiv. Man skulle kunna gå så långt som att kalla detta för ett klassförakt som förstärks av en ömsesidig sexism mellan män och kvinnor, eftersom både högutbildade män och kvinnor uppvisar ett särskilt stort ointresse för lågutbildade personer av motsatta könet.

Det tycks därför som att högre utbildning inte bara behöver leda till större kunskaper utan även kan leda till en större känsla av självtillräcklighet och ett minskat intresse för dem med andra samhällspositioner och erfarenheter av livet. Utbildning som sådan är därför inte en självklar lösning på vår demokratiska kris. För att komma till rätta med den demokratiska krisen anser jag att vi behöver diskutera hur högre utbildning kan utformas för att undvika en känsla av självtillräcklighet hos de högutbildade och för att möjliggöra uppriktiga och ömsesidiga samtal mellan personer med olika utbildningserfarenhet.

Bilaga: Tekniska detaljer

Enkätundersökningen var journalistisk och inte del av ett forskningsprojekt. Urvalet var inte slumpmässigt och det är därför viktigt att inte fästa för stor tillit till de statistiskt signifikanta resultaten. De statistiska resultat som presenteras i illustrationerna härrör från beroende (dependent samples) t-test. T-testen genomfördes separat för varje deltagargrupp (t.ex. för deltagargruppen män med inhemsk bakgrund och universitetsutbildning). De t-test som ligger till grund för illustrationerna jämförde, å ena sidan, hur intresserade deltagarna i en viss deltagargrupp var av politiska uppfattningar och synsätt hos andra personer inom deras egen grupp med, å andra sidan, hur intresserade deltagarna i deltagargruppen var av politiska uppfattningar och synsätt hos personer i en annan specifik grupp. Ett positivt resultat på ett t-test indikerade att deltagarna i en viss deltagargrupp upplevde att personer i en annan grupp hade mer intressanta politiska uppfattningar och synsätt än personer i deras egen grupp. Ett negativt resultat på ett t-test indikerade att deltagarna i en viss deltagargrupp upplevde att personer i en annan grupp hade mindre intressanta politiska uppfattningar och synsätt än personer i deras egen grupp.

/Olov