top of page

Varför är samhällsvetare så besatta av språk?

Många samtida samhällsvetare, inom olika ämnen, tycks vara besatta av språk. Låt mig försöka begripliggöra denna besatthet genom att presentera en alternativ historieskrivning. Jag kommer bortse från de samhällsvetenskapliga ämnenas tillrättalagda berättelser om sina egna tillblivelser och istället syna deras utveckling under senaste hundra åren i ljuset av samhällsvetarnas kamp för ett existensberättigande.


Vi tar det från början. Under det tidiga 1900-talet dominerades Europa av totalitära politiska rörelser som uppfattade språk som ett verktyg för att dirigera människan i enlighet med olika förutbestämda politiska ambitioner. Enligt kommunisterna var politiska ambitioner determinerade av underliggande ekonomiska drivkrafter och konflikter; enligt fascisterna och, framförallt, nazisterna var politiska ambitioner ett uttryck för de biologiska kropparnas inklinationer. Språket var, för dessa totalitära rörelser, ett verktyg för att hantera den obildade och mindre begåvade massan. Propagandan, utbildningsväsendet och den offentliga kulturen använde den politiska ledningens språk för att fostra massan och få den att agera på ett önskvärt sätt.


Efter andra världskrigets slut stod många samhällsvetare i de (någorlunda) demokratiska delarna av Europa inför en existentiell kris. De behövde återuppfinna sig själva och sin relevans för samtiden. Vad var samhällsvetenskapens existensberättigande i ett demokratiskt samhälle där massan förväntades leda sig själv och där språket inte kunde (borde) användas för att forma och fostra människan i enlighet med de planer som dikterades uppifrån?


Samhällsvetarna i de demokratiska länderna behövde distansera sig från både kommunisternas och nazisternas materialistiska föreställningsvärldar. Successivt hävdade därför allt fler samhällsvetare att språket och dess abstrakta föreställningar var politikens (och verklighetens) själva fundament. Individens vilja och ambitioner beskrevs som en återspegling av de föreställningar som förmedlades genom språket och som genomsyrade individens själva varande. Demokratin antogs vara en språklig process; politikens innehåll beskrevs som produkten av språkliga resonemang och argument.


Språket uppfattades alltså inte längre enbart som politikens verktyg utan också som dess motor. Samhällsvetarna distanserade sig från kommunisterna och nazisterna samtidigt som de framhävde betydelsen av sina egna "insikter" och publikationer. Samhällsvetarna blev demokratins förkämpar; de analyserade, problematiserade och utvecklade språket för att bistå demokratins fortlevnad och blomstring.


Idag tycks samhällsvetenskapen möta ännu en kris. Samhällsvetarnas språkliga hårklyverier imponerar inte längre. Nästan ingen läser vad de skriver och ännu färre tar sig tid att reflektera kring deras abstrakta, svårbegripliga uttalanden. Samhällsvetarnas fokus på språk, som tidigare gav dem ett existensberättigande, tycks nu snarare antyda en brist på världslig förankring och relevans.


Kanske måste samhällsvetarna återigen återuppfinna sig själva? Kanske är det, denna gång, dags att vända blicken mot sådant som ligger bortom språket – till den praktiska, omedelbara verkligheten och de politiska drivkrafter som inte har sitt ursprung i språkliga kategorier eller språkliga resonemang?


/Olov


Diskursanalytiker ropar ut diskurs

Comments


bottom of page