Introduktion till akademiskt skrivande

Forskare skriver en intensiv akademisk text

Det går att lära sig akademiskt skrivande

Akademiskt skrivande är stelt. Det är strukturerat, standardiserat och inte alls lika kreativt som poesi eller skönlitterärt skrivande. Akademiker följer konventioner och försöker inte överraska ifråga om sitt sätt att uttrycka sig. Deras texter är inte mångbottnade utan entydiga.

På sätt och vis är det själva stelheten som är poängen. I och med att akademiskt skrivande är stelt tycker de flesta att det är någorlunda enkelt – eller åtminstone möjligt – att lära sig. På denna sida kommer du få tips på hur du kan lära dig några centrala akademiska skrivfärdigheter. Du kommer få exempel på sådant som ofta blir fel i akademiska texter och förklaringar som hjälper dig undvika felen.

Om du har frågor eller vill ha hjälp att förbättra en akademisk text som du arbetar med kan du beställa någon av KVANTILA:s tjänster. KVANTILA återkommer alltid med snabb respons.

Materialet på denna sida är fritt tillgängligt och du får gärna referera till det. Du kan i så fall använda den här referensen:

Aronson, O. (2023). Akademiskt skrivande. Kvantila. https://www.kvantila.com/akademiskt-skrivande

Innehåll

Korrekta, kompletta meningar

Alla meningar som du skriver i löpande text i en artikel, rapport eller uppsats ska vara fullständiga meningar och inte fragment. Fullständiga meningar innehåller alltid någon som gör något. Ett fragment, däremot, saknar någon som gör något. Nedan ser du ett exempel på ett fragment:

Medelvärden och standardavvikelser för samtliga variabler.

Meningen ovan är ett fragment och inte en komplett mening eftersom den inte innehåller någon som gör något. "Någon" kan i detta sammanhang vara en person, en sak eller ett abstrakt fenomen. "Göra något" kan vara vilken typ av handling eller händelse som helst. Nedan presenteras två exempel på hur meningen ovan skulle kunna omformuleras för att bli en komplett mening i vilken någon gör något. I exemplet markeras den som gör något med blågrön färg och det som görs med röd färg:

Medelvärden och standardavvikelser för samtliga variabler framgår av Tabell 1.

Jag har angett medelvärden och standardavvikelser för samtliga variabler.

Båda meningarna ovan är kompletta meningar som skulle kunna användas i en akademisk text. I första exemplet är "medelvärden och standardavvikelser" de som gör något. Det som de gör är att de "framgår". I andra exemplet är "jag" den som gör något. Det som jag gör är att jag "har angett" medelvärden och standardavvikelser.

Det räcker dock inte alltid att det finns någon som gör något i en mening för att den ska vara en komplett mening. Det är nämligen också nödvändigt att den som gör något inte placeras i en bisats, som inleds med ett relativt pronomen (som hänvisar till något som skrivits tidigare) eller enbart är ett tillägg till någon annan del av meningen. Den som gör något och det som görs måste vara självständiga delar i meningen för att meningen ska vara en komplett mening och inte ett fragment. Nedan följer ett par exempel på meningar med någon som gör något i bisatser, som markeras med lila färg:

Medelvärdena och standardavvikelserna för samtliga variabler i undersökningen, som framgår av Tabell 1.

Vilket även framgick när jag angav medelvärdena och standardavvikelserna för samtliga variabler i undersökningen.

I det första exemplet ovan finns inget som görs förutom i bisatsen i slutet av meningen. I det andra exemplet är hela meningen en bisats eftersom den inleds med ett relativt pronomen (vilket) som hänvisar tillbaka till något som har beskrivits tidigare men som saknas i meningen. Båda exempelmeningarna är fragment som inte ska skrivas fram som fristående meningar i en akademisk text. De två fragmenten kan dock användas i akademiska texter om de utvecklas och infogas i kompletta meningar på något av följande sätt:

Medelvärdena och standardavvikelserna för samtliga variabler i undersökningen, som framgår av Tabell 1, var inom de förväntade intervallen.

Urvalets sociodemografiska egenskaper liknade motsvarande egenskaper i den nationella populationen, vilket även framgick när jag angav medelvärdena och standardavvikelserna för samtliga variabler i undersökningen.

De kompletta meningarna ovan kan se lite röriga ut på grund av de olika färgerna, men de är egentligen ganska enkla att tolka. Den röda färgen markerar, precis som tidigare, den som gör något i varje mening. Den blågröna färgen markerar det som görs. Den lila färgen indikerar bisatserna. I exempelmeningarna ovan kan du se att de som gör något och det som görs inte befinner sig i bisatserna. Därmed är exempelmeningarna kompletta meningar som kan användas i en akademisk text.

Svårt att hitta rätt begrepp på föredrag

Anchor 1

Stycken och styckesindelning

En akademisk text ska alltid vara styckesindelad. Det betyder att det ska finnas tomma rader, eller radbrytningar med indrag, som delar upp den löpande texten i olika segment som handlar om olika saker. Varje segment ska ha meningar som fokuserar på en och samma sak. Ett sådant segment kallas för ett stycke. Den första meningen i varje stycke bör vara övergripande och ange vad stycket kommer fokusera på. Ibland kallas den första meningen i ett stycke för en kärnmening. Här är två exempel på stycken med inledande kärnmeningar som markeras med röd färg:

Flera nyligen publicerade studier har visat att föräldrars psykiska ohälsa kan påverka förskolebarns sociala självförtroende i interaktioner med jämnåriga (Clark & Waters, 2021; Bell, 2019; Svensson et al., 2021). Föräldrarnas påverkan på förskolebarnens sociala självförtroende framgår särskilt tydligt i situationer där barnen behöver ta sociala initiativ tillsammans med jämnåriga, till exempel genom att bjuda in till gemensamma lekar (McFaren, 2013; Bell, 2019). Förskolebarn med två föräldrar som aldrig har fått en klinisk psykiatrisk diagnos är överlag betydligt mer populära och omtyckta bland sina jämnåriga än förskolebarn som har en eller två föräldrar som är, eller har varit, kliniskt diagnosticerade med någon typ av psykisk ohälsa (Yngh & Sindh, 2018).

Föräldrars psykiska ohälsa kan också påverka förskolebarns självbild på ett negativt sätt (Ben, 2014; Johansson & Stenlund, 2011). Förskolebarn är överlag mer benägna att beskriva sig själva som "dumma" eller "osynliga" om de har föräldrar som har fått en klinisk psykiatrisk diagnos (Johansson & Stenlund, 2011; Bjork, 2004). Flera studier har även visat att förskolebarn som har föräldrar som har diagnosticerats med psykisk ohälsa är mer benägna än andra förskolebarn att anklaga sig själva om de misslyckas med praktiska eller sociala uppgifter, såsom att klä sig eller delta i arrangerade lekar (Van Boohr & Sveindsen, 2007; Megan et al., 2022).

Det första stycket i exemplet ovan fokuserar på sambandet mellan föräldrars psykiska ohälsa och förskolebarns sociala självförtroende. Det andra stycket fokuserar på sambandet mellan föräldrars psykiska ohälsa och förskolebarns självbild. Fokuset för varje stycke framgår av styckets inledande kärnmening, som är allmänt formulerad. Meningarna som följer efter kärnmeningen utvecklar samma fokus som anges i kärnmeningen genom att uppmärksamma olika relevanta aspekter och detaljer.

Det är oftast klokt att planera en akademisk text på styckesnivå innan man börjar skriva den. Vad innebär det att planera en text på styckesnivå? Jo, det innebär att man skapar en kortfattad lista med de stycken som ska ingå i varje avsnitt. Denna lista visar hur resonemangen i avsnitten hänger samman och utvecklas. När du skriver ned en lista med de stycken som du vill ha med i ett avsnitt hjälper du dig själv att överblicka din planerade text. Nedan kan du se ett exempel på en lista med stycken som skulle kunna vara med i ett inledningsavsnitt till en uppsats:

Inledning

Prevalens av ekonomisk utsatthet i Sverige idag

Negativa sociala och psykologiska konsekvenser av ekonomisk utsatthet

Ensamstående föräldrar är en överrepresenterad grupp bland ekonomiskt utsatta

Få studier har gett röst åt ensamstående föräldrars upplevelser av, och strategier för att hantera, ekonomisk utsatthet

Ensamstående föräldrars subjektiva upplevelser och individuella agens har därmed inte uppmärksammats

Syfte: undersöka ensamstående föräldrars upplevelser av och strategier för att hantera ekonomisk utsatthet

Listan med de planerade styckena sammanfattar den tänkta strukturen på uppsatsens inledande resonemang: Det finns omfattande ekonomisk utsatthet i Sverige, vilket har negativa sociala och psykologiska konsekvenser för de drabbade. Ensamstående föräldrar är en särskilt utsatt grupp, men det saknas forskning om deras upplevelser och strategier. Uppsatsens syfte är att bidra med kunskap som är relevant för denna forskningslucka genom att undersöka ensamstående föräldrars upplevelser av, och strategier för att hantera, ekonomisk utsatthet. Listan hjälper författaren att skriva en sammanhängande text som introducerar läsaren till ämnet och, steg för steg, beskriver forskningsproblemet, forskningsluckan och uppsatsens syfte.

Forskare pusslar ihop stycken till artikel

Rätt skiljetecken vid rätt tillfälle

Skiljetecken är något man får lära sig redan de första åren i skolan. Ändå kan det vara svårt att veta exakt när man ska använda vilket skiljetecken i akademiska texter. Här får du därför några enkla förklaringar och tydliga exempel som kan hjälpa dig att skilja mellan skiljetecknen.

Punkt och komma

Vi börjar med skiljetecknet punkt. En punkt sätts ut i slutet av en komplett mening och enbart i slutet av en komplett mening. Du kan se vad som kännetecknar en komplett mening i avsnittet "Korrekta, kompletta meningar", längre upp på denna sida. Nedan ser du ett exempel på två kompletta meningar som avslutas med en varsin punkt:

Intervjudeltagarna berättade att deras handläggare på Försäkringskassan var svåra att nå om de hade frågor. Intervjudeltagarna menade dock att när de väl mottog svar så var svaren oftast välformulerade och tydliga.

De två meningarna ovan separeras med hjälp av en punkt eftersom de är just två kompletta meningar som följer direkt efter varandra. Sådana meningar kan inte separeras med enbart ett kommatecken. Ibland får elever i grund- och gymnasieskolan lära sig att de kan använda ett kommatecken istället för en punkt om de vill att läsaren ska göra en kortare paus och läsa två kompletta meningar snabbare efter varandra, men detta är alltså inte tillåtet i akademiskt skrivande.

Det är dock möjligt att omformulera de fullständiga meningarna så att de kan separeras med ett kommatecken istället för en punkt. Hur gör man det? Jo, genom att skriva in en så kallad konjunktion mellan meningarna. En konjunktion är en sorts "bindeord" som binder ihop olika kortare meningar och fraser till en längre mening. Några exempel på vanliga konjunktioner är och, men och utan. På svenska brukar vi inte använda kommatecken före konjunktionen och. Således kan och användas för att binda ihop kortare meningar och fraser utan kommatecken. För att binda ihop kortare meningar och fraser med konjunktionerna men och utan behövs dock ett kommatecken. Här är ett exempel på hur du kan binda ihop två meningar med hjälp av ett kommatecken och konjunktionen men, som markeras med röd färg:

Intervjudeltagarna berättade att deras handläggare på Försäkringskassan var svåra att nå om de hade frågor, men de menade att när de väl mottog svar så var svaren oftast välformulerade och tydliga.

Meningar blir kortare om du separerar dem med punkt och längre om du binder ihop dem med kommatecken och konjunktioner. För att avgöra om du vill separera två kompletta meningar med hjälp av en punkt eller binda samman dem med ett kommatecken och en konjunktion måste du använda din språkkänsla. Försök att skriva på ett sätt som gör texten enkel att läsa. Undvik att skriva för stolpigt med väldigt många punkter, men undvik också att skriva väldigt långa och svårlästa meningar med hjälp av flera konjunktioner och kommatecken.

Semikolon och kolon

Vid ett fåtal tillfällen är det möjligt att skriva två kompletta meningar efter varandra utan att separera dem med varken en punkt eller med ett kommatecken och en konjunktion. Det gäller i de fall där de två kompletta meningarna upprepar ett snarlikt påstående. Dessa kompletta meningar kan då separeras med hjälp av ett semikolon. Nedan ser du ett exempel på två kompletta meningar som upprepar ett snarlikt påstående och som separeras med hjälp av ett semikolon:

Intervjudeltagarna berättade att deras handläggare på Försäkringskassan var svåra att nå om de hade frågor; de menade att handläggarna inte fullföljde sitt uppdrag att snabbt respondera med tydliga svar.

Meningarna före och efter semikolonet i exemplet ovan är formulerade på olika vis, men de har en snarlik innebörd. Det är möjligt men inte nödvändigt att separera två snarlika meningar med hjälp av semikolon på det sätt som anges i exemplet. Meningarna i exemplet hade även kunnat separeras på "vanligt sätt" med hjälp av en punkt eller men hjälp av ett kommatecken och en konjunktion.

Det krävs en god stilkänsla för att använda semikolon på ett lämpligt sätt. De senaste fem åren har det blivit vanligare att just semikolon används felaktigt. Inte sällan används semikolon felaktigt i såväl svenska forskningsartiklar som myndighetsrapporter. Det vanligaste misstaget är skribenterna använder ett semikolon istället för ett kolon före en uppräkning. Det kan så se ut på detta sätt:

Intervjudeltagarna berättade att de upplevde flera svårigheter i sina kontakter med handläggare; otydlighet kring lämpliga kommunikationskanaler, plötsligt inställda möten, svår jargong och kanslisvenska samt sen eller utebliven respons på skriftliga meddelanden.

I exemplet ovan används ett semikolon istället för ett kolon före uppräkningen av upplevda svårigheter, vilket är felaktigt. Fram tills för några år sedan var det få som gjorde detta misstag i Sverige, men sedan dess har misstaget blivit mycket vanligt förekommande.

Semikolon ska bara används i två sammanhang. För det första kan semikolon användas för att binda ihop två kompletta meningar som upprepar ett liknande påstående, vilken vi har gått igenom ovan. För det andra kan semikolon användas för att separera olika delar i en uppräkning om en eller flera av delarna innehåller ett kommatecken inom sig. Här är ett exempel på hur semikolon kan användas för att separera olika delar i en uppräkning:

Intervjudeltagarna berättade att de upplevde flera svårigheter i sina kontakter med handläggare: otydlighet, vaghet eller brist på språklig precision; stel, krånglig och byråkratisk jargong; samt plötsligt inställda möten på grund av sjukdom eller föräldraledighet.

Lägg märke till att ett kolon, och inte ett semikolon, används före uppräkningen i exemplet ovan. Detta är det korrekta sättet att skriva. Semikolon används för att separera de olika delarna i uppräkningen efter ett par av delarna (fraserna) i uppräkningen innehåller inbördes kommatecken. Exemplet visar att semikolon är användbart för att skriva fram långa och komplexa uppräkningar. Kom dock ihåg att akademiska texter framförallt ska vara tydliga och enkla att läsa. Undvika därför att skriva långa och komplexa uppräkningar med hjälp av semikolon om det inte behövs.

Röst och förstapersonspronomen

En författare till en akademisk text kan använda olika "röster" i sin text. Med andra ord kan författaren visa att olika påståenden har olika ursprung och upphovspersoner. Vissa påståenden kan uttryckas med författarens egen röst, andra påståenden kan uttryckas med en röst som tillhör en annan akademiker (som författaren refererar till) och ytterligare andra påståenden kan uttryckas utan tydlig upphovsperson.

Det är viktigt att rösterna i akademiska texter är tydliga och kan skiljas åt. Med andra ord ska det inte råda någon tvekan om vem som står bakom ett påstående eller en slutsats. När en författare refererar till och diskuterar tidigare forskning är det viktigt att det framgår vad som är författarens egna slutsatser och vad som är direkt taget från den tidigare forskningen. Det är mycket bättre att en akademisk text är repetitiv, och till exempel återanvänder samma referenser flera gångar på rad, än att texten är otydlig ifråga om vilka röster som uttrycks.

När författare till akademiska texter vill referera till sig själva behöver de använda så kallade förstapersonspronomen. Det finns totalt tio svenska förstapersonspronomen: jag, mig, min, mitt, mina, vi, oss, vår, vårt och våra. Förstapersonspronomen är vanligt förekommande i akademiska texter inom de flesta forskningstraditioner. Särskilt vanligt är det att förstapersonspronomen används när författaren till en akademisk text vill motivera ett beslut eller redogöra för olika praktiska handlingar och tillvägagångssätt. De flesta författare till akademiska texter skriver alltså "vi beslöt" och "vi gjorde" istället för "det beslutades" och "det gjordes".

Vissa, företrädesvis äldre, forskare anser att förstapersonspronomen inte ska användas alls i akademiska texter eftersom förstapersonspronomen, i deras mening, ger ett för informellt intryck. Dessa forskare är dock i minoritet och deras uppfattning representerar inte rådande forskningspraktik. Det är dessutom tydligare att använda förstapersonspronomen och skriva fram sig själv än att undvika att detta eftersom förstapersonspronomen bidrar till att klargöra exempelvis vem som fattade olika beslut eller utförde olika handlingar.

Om du är student måste du alltid rätta dig efter den examinerande lärarens åsikter om bra och dåligt språkbruk oavsett om du instämmer i åsikterna eller ej. Kom ihåg att du alltid har möjlighet att utveckla ditt språk i andra kurser och efter avklarade studier – inte minst om du själv väljer att forska och undervisa på universitet.

Fyra forskare använder första persons pronomen vi