Akademiker är otrygga varelser. Nu pratar jag inte om de akademiker som gör ett tillfälligt nedslag i universitetsvärlden utan om de som blir kvar. De inbitna, kvardröjande akademikerna som lever stora del av sina liv i universitetens och högskolornas korridorer kanske framstår som trygga inom ramarna för sin verksamhet, men många av dem är allt annat än trygga i verkligheten därutanför. Låt mig lyfta några aspekter av denna otrygghet.
Först det första: många akademiker som är anställda på universitet eller högskolor är väl medvetna om att deras teoretiska kunskaper sällan kan omsättas till praktisk nytta. Vilka tjänster kan de erbjuda som någon faktiskt vill ha? Vilket företag vill anställa en akademiker vars främsta färdighet är att kritisera och problematisera allt mellan himmel och jord? Många akademiker förstår såklart att deras kritiska blickar sällan är värda mycket på den öppna marknaden; de vet att deras egna ekonomiska villkor är tätt förbundna med universitetens och högskolornas ekonomiska situation. De ser denna skörhet och skräms av den.
Akademiker som under alltför lång tid hängett sig åt universitetens och högskolornas teoretiska föreställningsvärldar är tafatta inför livets praktiska och sociala utmaningar. De vet hur de deltar i ett högre seminarium, men de vet inte hur de hanterar en konflikt med en främmande människa. De kan skriva en vetenskaplig publikation men inte byta däck på bilen. De kan ansöka om forskningsmedel men lyckas inte förhandla om ett vettigt pris med en elektriker.
Otryggheten som jäser bland universitetens och högskolornas långvariga akademiker smälter samman med den akademiska kulturen på så vis att hot och risker ofta överdrivs i samtal akademiker emellan. Det fjärran betraktade ”samhället”, liksom enskilda möten med studenter, beskrivs i oproportionerligt starka och mörka ordalag. Ängslighet är nog ordet jag söker. Akademikerna är inte bara otrygga utan också mycket ängsliga för att göra fel, kritiseras och få skäll. De försöker undvika mothugg; de kan inte acceptera tanken på att föraktas och förbises. Informella, autentiska möten med andra människor skrämmer dem.
Om du blir en av akademins långvariga besökare: undvika då att gräva ned dig för djupt och för ensidigt i den institutionella miljö som först verkar trygg men som tids nog gör dig osäker i mötet med allt därutanför. Glöm inte bort vad det betyder att kunna klara sig själv. Försök att vara vän med kaos och smuts.
/Olov
