Debattartikel: "Öppna upp för fler och mindre aktörer inom högre utbildning"
Jag publicerade nyligen en artikel i Skola och samhälle om de eventuella fördelarna med att öppna upp för fler mindre privata aktörer...
Forskning och högre utbildning beskrivs ofta på ett tillrättalagt sätt, som om det vore förnuftiga, noggrant planerade och välordnade verksamheter. Att beskriva en forskningsstudie eller ett utbildningsmoment i teorin är dock inte detsamma som att genomföra dem i praktiken. Forskningsprocessen är ostrukturerad och rörig; den är inte främst präglad av vetenskapliga resonemang utan snarare av strategiska sociala och politiska överväganden. Detsamma gäller utbildningsmomenten, som ständigt kräver improvisering och nytänkande.
Forskning och högre utbildning speglar en dragkamp mellan olika akademiska och politiska aktörer som företräder olika synsätt på vad vetenskap och kunskap är och bör vara. Forskare som arbetar med kvantitativa metoder ifrågasätter kvalitativa forskares metoder och vice versa; naturvetare menar att enbart observerbara ting eller strikt matematiska resonemang är vetenskapliga medan vissa samhällsvetare hävdar att vetenskap är en social konstruktion; "normkritiker" kritiserar varandra för att kritisera fel normer. Ingenstans tycks vi vara överens – allra minst om hur vi bör forska eller undervisa.
Nedan presenteras inblickar i forskares och universitetslärares föreställningsvärldar och praktiska verklighet. Dessutom uttrycks en hel del ofiltrerad kritik mot universitetsvärlden på ett personligt, och delvis ganska tillspetsat, sätt. Textuppslagen kommer uppdateras kontinuerligt av Olov på KVANTILA. Du får gärna använda, dela och referera till dem.