Den viktigaste egenskapen du behöver för att bli doktor

Många tror att de viktigaste egenskaperna som behövs för att klara en forskarutbildning är intelligens och en förmåga till självständigt kritiskt tänkande. Dessa egenskaper kan göra din forskargärning betydligt mer intressant, men de är absolut inte nödvändiga för att du ska klara av din utbildning och kunna ta emot den fina doktorsmössan.

I själva verket kan intelligens och självständigt kritiskt tänkande ställa till många problem och göra din forskarutbildning betydligt mer besvärlig än den hade behövt vara. Många seniora forskare — dvs. lektorer, docenter och professorer — anser att det främsta av Bibelns bud är att respektera de äldre. För dem är det ofta irriterande om du tänker själv. Du ska tänka som dem. Allt annat tycks okunnigt, eller rent av respektlöst.

Nu ska jag tillägga — så där moget och balanserat — att det såklart även finns många bra seniora forskare. Det är som i alla branscher. Men problem är att du, som doktorand, oftast är i en mycket utsatt situation i förhållande till vissa seniora forskare, och då i huvudsak mot de seniora forskare som tagit på sig att vara dina handledare under doktorandtiden.

Om du har otur, och inte får handledare som passar din personliga och akademiska särart, kan relationen mellan dig och handledarna liknas vid ett ålderdomligt och dysfunktionellt äktenskap. Du hatar din gubbe mer än allt i världen, men hela din framtid vilar i hans händer. Du behöver honom, men han behöver inte dig. Många handledare får inte ens lön för att handleda doktorander utan gör det främst för att få en bock i sitt CV. Du, däremot, får hela din inkomst och hela din självkänsla från att just stanna kvar i ditt olyckliga äktenskap.

En av de viktigaste förmågor som du behöver — om du har oturen att tilldelas handledare som inte kan eller vill förstå dig och dina idéer — är därför förmågan att, på något vis, försöka undvika alltför direkta konfrontationer med handledarna. Olika personer löser detta på olika sätt. Vissa är helt enkelt väna och milda av naturen. För dem är det enkelt att bemöta sina handledare med inställsamma svar och beundrande blickar. För andra handlar det om att utveckla intrikata manipulationsstrategier och att alltsomoftast bita sig i tungan. De som tillämpar den sistnämnda strategin tvingas dock, för det mesta, att bära ett djupt och kvardröjande ressentiment i sitt bröst, även långt efter doktorsexamen.

Det sägs att akademin ska präglas av kritiska diskussioner. Det mesta av doktorandtiden är dock en övning i att just undvika dessa diskussioner.

Om du är doktorand just nu — eller funderar på att söka en sådan tjänst — vill jag skicka med dig att det blir bättre efter examen. Det handlar om att hålla ut några år. Det inte lätt, men om du inte ger upp så lyckas du nästan alltid.

Hold on be strong: https://www.youtube.com/watch?v=EzpdvDs53U4

/Olov